Narcissism i vår tid
”En perfekt bild av ett personligt inre” är undertiteln på den norska
författaren Gunnhild Øyehaugs debutroman Vänta, blinka.
Den ger en antydan om tematiken i romanens olika berättelser, ett storvulet
löfte – kanske att säga någonting om vår kollektiva ensamhet, kanske till
och med någonting om en hel generations gemensamma kropp.
Bildmaterial
Gunnhild Øyehaug.
Vänta, blinka En perfekt bild av ett personligt inre
Gunhild Øyehaug
Översättning: Lotta Eklund
Forum
Utkommer i dag
boken. Klart är att både titeln och undertiteln är en blinkning till det filmiska som genomsyrar hela romanen. Øyehaug tonar ut, tonar in, spelar upp scener – fixerar en rektangulär yta, som en filmduk.
En kvinna i en säng på ett hotellrum, en annan ung kvinna i sitt rum, vid ett fönster; samma unga kvinna och en man som sitter på ett café. Kameran – romanens vi – registrerar, iakttar, panorerar stilla över Bergens och Köpenhamns nejder; så plötsligt leder den läsaren till en särskild blickpunkt, gör en svindlande zoomning in bland trassliga tanketrådar.
Personerna i ”Vänta, blinka” är litteraturstudenter, författare, filmregissörer och performancekonstnärer; de är känsliga, vackra och överspända. Alla när de en grundläggande existentiell längtan efter vad som är typiskt för vår tid: att bli sedda, bekräftade, förstådda; att ingå i ett sammanhang och framför allt inte stå ensamma i världen. Tillsammans utgör de en myllrande bild av ett nu som är den stora självupptagenhetens tid.
Det handlar – naturligtvis – mest om vem som är kär i vem, och varför, och de olika förvecklingar som följer, ångestladdade val och möjligheter. Øyehaug vill bygga en jättestor berättelse, allting ska länkas samman, alltihop måste ingå i ett sammanhang, ha en högre mening. Men trots allt är det till Øyehaugs fördel att hon vrider det hela ett extra varv — ska det vara svulstigt så ska det – och hon fläskar på med osannolika tillfälligheter och storslagna beröringspunkter mellan liv, konst och litteratur. Och hon gör det, trots att det ibland tenderar att bli överlastat, oftast med lekfullhet och spänst.
”Vänta, blinka” påminner emellanåt ganska mycket om en amerikansk ungdoms-tv-serie, det är pretentiöst och naivt på samma gång, och fruktansvärt lillgammalt. Jag önskar att Øyehaug hade låtit sina personer vara lite yngre – hade ”Vänta, blinka” handlat om människor som är tjugo-någonting tror jag att den hade träffat alldeles rätt. Då hade känslostormarna, det naiva svärmandet för litteratur- och konsthistoriska gestalter, det intensiva grubblandet över vad som är viktigt och stort i världen känts både självklara och äkta.
Fast ibland, när det tonas ner lite, är det alldeles underbart: berättelsen om den känslige, klumpige Viggo, till exempel, är både subtil och gripande i sin skildring av en osäkerhet och förtvivlad längtan som känns både universell och äkta.
Øyehaugsprosa är allt annat än elegant avskalad, den är stor i alla avseenden. Den siktar högt, vill ibland för mycket och faller platt, men träffar ibland alldeles rätt.
Och kanske är den helt enkelt en giftig ironisering över vår tids narcissism, som passerat gränsen för att vara tusenfalt överdriven.
Kommentarer
-
Genom att kommentera på hd.se så godkänner du våra regler.
Kommentarer via Disqus